kramkalas

Freja somnar själv nu då och då, ibland är hon sådär trött att hon liksom inte kommer till ro i famnen, utan bara bänglar och gormar och man blir irriterad på henne. Ibland funkar det att låta henne busa en stund till på golvet, men när det inte funkar brukar jag lägga henne i Almas säng (hon kommer inte därifrån själv) och efter lite tjurande (någon minut bara) brukar hon somna. Det känns bara så skumt, jag gillar ju inte skrikmetoder egentligen, fast skillnaden är väl att det jag inte gillar är när man utsätter småbebisar för en förutbestämd plan, typ 5MM, där barnet får skrika tills det somnar oavsett hur länge det skriker. Så små bebisar förstår ju inte heller varför de tvingas ligga ensamma när dom inte vill. Om F inte blir tyst inom någon minut så går jag och kikar till henne och säger att hon ska sova, funkar inte det heller får hon komma upp och somna med mig (eller pappa). Jag har inte som mål att hon ska somna själv heller, det stör mig inte att hon somnar i famnen, det här ett alternativ som vi använder när hon inte kan somna i famnen. Det känns bara lite förvirrande inom mig när jag tycker att skrikmetoder är förkastliga och så gör vi något liknande själv ibland, jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till mig själv. Fast jag vet ju i alla fall att Freja är stor nog att ha koll på att jag finns kvar och att hon faktiskt till och med ibland själv väljer att gå och lägga sig i sängen och somna själv, för det gör hon också ibland.
Äh, värsta virriga inlägget, men jag måste få skriva av mig lite.